Wiker5's Blog

Svarta Bjørn

Bjørn Erik Høijer : Rallarens ros.

I 1966 kom Erik Høijer ut med sin bok Rallarens ros, men her heter Svarta Bjørn Solvejg. Rallarens ros har fått navnet ut fra denne begrunnelsen:

I Rallarens verdensbilde forekommer to rallarroser, den rødskimrende blomsten som en ofte finner langs et jernbanespor, og kokka. En av de mest berømte rallarrosene var Svarta Bjørn.

Boka Rallarens ros inngår, som forfatterens mente, i et epos hvor fortellingen utvikler seg gjennom 4 bøker hvor vi følger hovedpersonen gjennom hele livet. Denne personen heter Lars-Olof Stålgren. Og det som skjer han skildrer utviklingen i det nordlige Sverige fra århundreskiftet og frem til 1920-tallet. Kjærligheten mellom Svarta Bjørn, bokens Solvejg, og rallaren fra Bergslagen, Olof Stålgren er nært forbundet med gruvesamfunnet og Ofotbanen, og det finnes mange likheter med bøkene til Ernst Didring når det gjelder byggingen av jernbanen, gruvedriften og hvordan gruvesamfunnet ble til.

Denne unge rallaren har noe som de andre rallarne savner, en tro på fremtiden, et behov for å se dypere på tilværelsen og en glede over selve livet. Med denne unge rallaren får Solvejg oppleve en kort, men intensiv kjærlighetslykke.

For første gang får Solvejg oppleve en sann kjærlighet i motsetning til den grove og brutale driften fra mennenes side som hun så dramatisk har fått oppleve. En sommer varte deres kjærlighetslykke, og Solvejg blir med barn. De planlegger å forlate rallarlivet og bosette seg og føde barnet i et bedre miljø. De gir seg i vei mot de nye gruvesamfunnene, og begynner vandringen langs jernbanelinja. Olof bærer tungt deres gods, som består av en rusten, gammel ovn og to fullpakkete vesker. Deres ferd langs jernbanelinja ender i en tragedie.

Plötsligt snavade Olof och stöp på huvudet…Det gick i en blink . Han föll framstupa med det tunga lasset som han spänt fast på skuldrorna med ett rep äver sig; Det pressad ner honom i gruset på banvallen. Han sprattlade till, så låg han stilla. Hon skrek : Olof! En kort dödskamp och det var över: Olof dog uten att ha återfått medvetande. Hon täckte över hans ansikte med underkjolen och satt och väntade på att jorden skulle gå under. Hon ville gråta men kunde inte.

Olof Stålgren begraves på Torneham kirkegård. Solvejg fortsetter snart sin avbrutte ferd mot gruvesamfunnet. Der får hun tak over hodet hos en lokförer med navnet Sven Larsson, som blir kalt for Getabocken. Her föder hun sitt barn. Getabocken regner med at hun skal bli hans kvinne, men etter en stund forlater hun både han og barnet og söker seg tilbake il rallarsamfunnet:

Hon förföll : hon viste det og kände det, men kunde inte göra någonting åt det. Det hadde kommit röta i henne…..Sin kropp vårdade hon någotsånär, men hon kunde inte hindra att hostan blev alttmera besvärande. Hon festade om, drack mycket, og magrade.. Hon var en blomma i banvallen. På väg att visna.

Hun blir grepet av et voldsomt hat og et uslokkelig sinne mot sin siste elsker Sivert Apelkvist. Nå skal hun ha hevn. Hon blev kall om ryggen og började hosta. Hon fikk onda aningar. Kanske hade hon tagit för store risker ? När hon kom fram til kåken, där Olga Isaksen hade sitt näste, kände hon sig långtifrån lika stark og trosviss som når hon började gå. Tvärtom var hon ganska medtagen ; benägen att avskrive hele färetaget. Vad tjänade det till att bråka ? Vore det inte att ägna den lymmeln Sivert Apelkvist för stor uppmerksamhet ? Han skulle väl spricka av hägmod och göra såväl henne som Olga Isaksen til åtlöje. Naturligvis skulle de komma på allemans läppor. Även om hon lyckades märka honom så som hon planerat, skulle hon inte vinna mera av sin hämnd än på sin höyd en ny rallarvisa. Men då låg hon i graven…O vaknade missmod! Hämnden på Ola syntes henne inte heller längre så åtravärd, ty vad kunde hon vinna av den som inte äverträffades av småleken som medförde ett offentlig erkännande av det lidna nederlaget. Alla skulde få veta att den gamla häxen norpat Sivert ifrån Rallarrosen, och att denne tagit sig illa vid…

Det var två svin, Olga och Sivert, och hon själv den mest åtrådda av alla unga kvinnor, den mest firade och besjungna, den utan jämgörelse mest äslkade. Hennes kärlek til Sivert Apelkvist gick inte på djupet. Så kränkt var hon inte av hans svek, att hon inte överlevde det. Hennes djupa kärlek gick åt ett helt annat håll. En gong hade hon mött en ljusstämd, ung rallare vis namn var Olof Stålgren och fått ett kärleksbarn, en söt liten snäll pojke med honom. Där, i den riktningen fanns hennes hjärta. Men knappst här, i det här, i det eländiga hållet, knappast hos den här skurken, vilkens namn hon inte kängre gärna tok i sin munn. Honom hade hon för helvete fått nog av, om han inte själv hade gått sin väg, så hade hon förskjutit honom og hyvat honom ut på backen, ifall han bråkat. Och dessutom : Mister du en så står dig tusende åter. Ty ännu var hon ung och vakker och åtråvärd och tillbedd og dyrkad och älskad – kunde bli det, inte bare av en, utan många, många!

Och inte behövde väl hon strida mot Olga Isaksen längre. Olga var ingen jämbördig fiende : dödsdömd och slut för länge sen. Hon levde på sparlåga. Dessutom var hon så pass känt, at det vore genant att befatta sig med henne. Hon förnedrade sig-

Hon var färdig med dem båda två, när hon i ren trofasthet mot sine ursprungliga lidelser bröt sig igenom videbuskarna som omgav kåken – hon hade stått gömd där och hämtat kräfter och besinnat sig – och styrde fram på gårdsplassen. Här stötte han ihop med sina fiender.

En kvinna, som liknade Ola som ett bär och tydeligen var hennes köttsliga syster, stod mitt på gården och tvättade kläder i en träbalja, som hon lyfte upp på en låda. Hon rätade upp ryggen, slog såplöddret av händerna – hon hade kavlat upp ärmarna på blusen – och syftade med den röde armbågen mot bron. Där satt Norskan själv og bresade med de grova benen, händerna i skötet, gömda under en grell sidenduk. Det gamla aset hånlog. Solvejg ! Hon låtsades överraskad. Vad förskaffer oss den äran ? Det föreföll som om hon var väntad. Utan att bry sig om systeren gick hon ända fram til bron. Hon åppnade väskan och letade efter kniven. Vad är han ? frågade hon häftigt. Vreden svallade upp i henne, som hon fkk syn på det fula trollet. Det norska storludrets fläckiga tryne hade sällan tycks henne så vedervärdigt; hon syd inte ut att se henne. Genast ville hon utplåna henne frå jordens yta. Allt hon tänkt och resinerat föll av henne som damm och boss och barr, prasslande og rasslande som ett grusregn. Den nakna sanningen, den nakna verkligheten var framför henne i Olgas gestalt. Nu var hon bara en ensam, förorätta kvinna. Nu ville hon bara ett enda. Ta hit honom! Väste hon, innan Norskan hade hunnit röra ett finger. Ta hit honom, eller jag dräper dej. Ditt as…. Hon lyfte kniven. All besinning lämnade henne, hon var vild, hon rasade, hon ville se blod; återigen svallade hennes hav, återigen slungades hon i båten, som de primitive lidelserna utgjorde; återigen flög hon dit vinden blåste; den mörka barkbiten i den vilda forsen gungade upp och ner i det brusande skummet, hon var inte herre över sig själv utan styrdes av blodet. Det hade lett henne hit, och det som nu skedde var bara at hon gjorde sg hemmastadd på mållinjen.

Hon högg mot Olga Isaksen, men denna satte lungt ut foten och sparkade henne ifrån sig skrattande. Olga fick inte ur sig ett ord av pur förvåning. Hennes vikingsyster däremot – hon såg ut att vara det – som satt upp händerna på höfterna hävde ur sig ett skrik: Vad tar du åt dej, människa ? Ta bort tassarna från min syster, eller vet du hur det går. Olgas skratt gjorde henne halvt vansinning. Hom kom av sig i portgången. Hun snodde runt og sökte igjen sin bortappade vrede : stod och vacklade mellan henne vid tvättbaljan og henne på bron. Hon fann vreden och skrek : Jag krever min rett! Olga kiknade av skratt, men systeren grep efter den tunga trästöten, som stod i baljan, og lyfte den över huvudet och skrek : Din rätt får du i helvete, men här får du smak av klädstöten, ifall du inte packar dej härifrån. Där hade hon inget medhåll utan en fiende till. Hon kände sig hjälplös och klagade : Gi meg min lykke tilbake, så är vi kvitt! Din lycka får du i himlen, skrek systeren. Och kvittar gör vi med den här! Hon svingade klädstöten. Hon såg livsfarlig ut. Bevakande henne med blicken tog Solvejg ut riktningen mot bron och störtade sig emot sitt ofer med kniven i högsta hugg. Då först tycktes Ola ta någon verklig notis om henne. Hon slängde av sig sidenduken og lyfte upp händerna, som kramade om ett föremål som var ett vapen av långt större farlighet är den lilla lappkniven. Det var en sexpipig revolver. Hanen var spänd. Olga riktade den mot hennes bröst. Han är ute på banan, din toka, och arbetar, om han skall kunna försörja hustru och sju barn. Livet är hårt, vad fan inbillar du ej? Gå din väg, eller får du ett skott i skallen! Sade hon lågt i en så underskattande men samtidigt så överlägsen og ironisk och nättop medlidsam ton, att Solvejg hade kunnat segna ned i jorden av självförakt. Hon insåg, att hon hade gjort sitt livs dumhet, när hon gått hit. Olgas stora runda bruna blanka kloka ögon såg rakt igenom henne til hennes enfald och egentliga hjälplöshet. En enda blick från storhoran, och hon var avklädd från topp til tå. Det blinda hatet – hennes högmod hade fört henne til skampålen, och vad var nu hennes elegans och rykte och skönhet och ungdom värda? Rallarrosen : var hon någonting annat än ett ogräs! Hon stod inför sin besegrare. Olga var en häxa, men en häxa med tur. Hon såg lagom dödssjuk ut. Han satt så trygt på sin bro och spann ut sin segersång, ty hon hade tagit hem det sista sticket i dera lilla kortspel. Solvejg fick svindel. I ett ögonblick erfor hon hele sitt samlade nederlag från den första våldtäkten fram til den här stunden. Hon erfor hele sin onyttighet, hela sitt misslyckande og hela sin brist på värde. I den stora svåräverskådliga, underliga världen var hon det svartbrända skalet omkring en totalt förspilld skapelse, som med litet tur, eller säg litet mindre otur, kunnat vara en ljuv kvinna, en duva, i en ljus värld. Misströstan insvepte henne i svarta kläder og försänkte henne i det djupa svårmod som följer med det slutliga självskådandet. Hon gav sig. I avsikt att släppa kniven till backen öppnade hon handen. Gesten feltolkades. I nästa ågomblick föll den tunga klädstöten ner på hennes hovud; samtidigt blixtrade det ur Olga Isaksens revolver. Det hördes en skarp smäll. Två röster skrek allt de orkade : Nå så skyll dej själv, människa. Med de orden ringade i örat fött Solvejg framstupes till jorden, blödande ur hovudet och bröst. Hon viskade : Gud förlåt mej min dumhet….!

Så forlorade hon medvetandet. I samma stund nådde den mörka ”fågelvingen” fram til gården. Det blixtrade, det hördes nogra dova åskknallar: sen började det regna. De dödsförsträkte, olycksaliga systrarna Isaksen stod handfallna och stirrade oförstående på den livlösa kvinnokroppen där på backen. De sade inte en ljud. De kom sig inte att göra någonting. Men ”vingen” sänkte sig och vidrörde den fallna och då var det som om hela rymden ljusnat: ett ögonblick höll dagen andan. Sen blev det all mörkt, och regnet forsatte som om ingenting hänt. Någon slog alarm. Ortens barmhärtiga samariter – de finns överalt – skyndade till och varkunnade sig över Solvejg. De förde henne til sjukstuga i rallarlägret norr om Vindklyveren. Skadorna som systrarna Isaksen tillfogat henne var bara ytliga, men hon hade fått blodstörtning, ty hon var svårt sjuk, i bröstet, och tålde inte ansträngningen som medföljde den besvärliga vandringen. Hon hade gått för att utkräva hämnd og rättvisa, men derav vart intet, och hon mötte sitt slutliga öde och föll til marken för en illa riktad revolver samt ett enda, vårdslöst slag i huvudet av en tvättstöt. Systrarna Isaksen friades frå ansvar, ity de kunde svära på att de handlet i sjävförsvar. Det var nog gott för dem. Solvegj reste sig aldrig mera från sjukbädden.